Sök

2017-12-08

Resa till Auschwitz förändrar undervisningen

En dryg månad har passerat. Kvar dröjer sig upplevelsen. Synintrycken. Tankarna. Den tryckande känslan av att ha varit på platser där det ofattbara utspelades. Pedagog Varberg mötte SO-läraren Per Brattlöf, en av de medföljande vuxna i årets elevresa till Auschwitz, i ett samtal om folkmord, förintelse och förföljelse.

Vi möts en sen eftermiddag i personalrummet på Påskbergsskolan. Sista lektionen för dagen har ringt ut, några lärare dröjer sig kvar efter avslutat arbetslagsmöte och från korridorerna hörs endast dova ljud från fritidshemmets verksamhet. Per Brattlöf är den första av oss två att börja tala.

- Vet du, det är faktiskt svårt att sätta ord på vad vi upplevde under resan. Baracker, avrättningsplatser och gaskamrar, jag bearbetar fortfarande vad vi såg.

Utmanande vingslag

Jag vet vad Per Brattlöf talar om. Jag känner hans känslor. 2013 var jag en av de medresande lärarna. Ett i stort sett identiskt upplägg för dagarna då som nu, gör att jag kan använda min egen erfarenhet av att ha besökt förintelselägren Auschwitz och Birkenau samt de judiska kvarteren i Krakow som stöd för förståelse av vad Per Brattlöf berättar och beskriver. Vår delade upplevelse gör att samtalet böljar mellan oss. Vi ser samma minnesbilder, känner samma känslor och stöttar varandra i samtalet när orden inte riktigt faller fram i följd.

- När jag själv var elev och gick i skolan, var förintelsen något avlägset och något som hänt för länge sedan. När jag nu som vuxen stod vid tågspåret som leder in i Birkenau sjönk det in att förintelsen ägde rum i modern tid, i vår tid. Det var en smärtsam ”aha-upplevelse” och utmanande att känna historiens vingslag.

Det kan tyckas märkligt att en utbildad SO-lärare uttrycker sig så utlämnande, om en av världshistoriens mest omskrivna perioder vars konsekvenser är så vidriga att de är svåra att greppa. Kanske en mänsklig kognitiv sköld, kanske ett sätt inte förlora tron på människor och omslutas av ondska, mörker och regelrätta massmord. Kanske, kanske inte.

- När vi samtalade med eleverna på kvällarna om det vi upplevt under dagarna, var vi fullt fokuserade på att stötta dem i deras tankar och reflektioner. Jag upplevde starka känslor på plats och när jag kom hem och mötte min egen familj, kramade om mina barn, förstärktes känslorna, berättar Per Brattlöf.

Ökat intresse

Jag minns igen. Samtalen med eleverna på plats i Polen. Hur de frågade om och om igen hur 1940-talets vuxna kunde låta det ske. Varför ingen såg och förstod vad som hände. Och kopplingarna som eleverna gjorde till nutid, att nationalism och nazism åter breder ut sig i Sverige och Europa.

- Vår guide berättade att intresset för att besöka Auschwitz och Birkenau har ökat det senaste decenniet, säger Per Brattlöf. Dels eftersom det är historiska platser, dels för att just nationalism och nazism ökar. Du kan ju i praktiken besöka förintelselägren med olika agendor.

Ja, platserna drar säkert till sig människor med olika syften, men får aldrig användas i ett förintelseförnekande perspektiv. Det är en balansakt att tala om detta. Vi vet att det finns personer som benhårt hävdar att förintelsen aldrig ägt rum. Dessa personer menar att gaskamrar och läger som Auschwitz och Birkenau inte var platser för systematiserade folkmord. De menar att förintelsen aldrig ägt rum.

- Många elever efterfrågar argument för att kunna bemöta just påståenden om att förintelsen aldrig ägt rum. Vi måste kunna diskutera och lyssna in varandras tankar om vi ska kunna mötas i så stora frågor som hur kunde det ske, och samtidigt arbeta källkritiskt när eleverna exempelvis söker på nätet.

Faktaresistens och källkritik

Elevers frågor om faktaresistens i kontext förintelsen är komplext att förhålla sig till. Det vet alla lärare som någonsin undervisat om 1930- och 40-talets Europa. Per Brattlöf berättar att eleverna har intresse för, och en nyfikenhet kring, de åsiktsströmningar vi ser idag med exempelvis demonstrationerna i Göteborg i september. Frågor om dagens invandring och dåtidens förintelse ställs, och i det sammanhanget kan resan till Auschwitz och Birkenau blir ett verktyg att använda i undervisningen. Källkritik och källors berättande är delar Per Brattlöf menar att resan bidrar med i sådana samtal med eleverna.

- Bara det faktum att jag tagit bilderna som jag visar eleverna har effekt. Jag har stått på perrongen i Birkenau där människor klev av tågen för att några minuter senare vara döda. Jag har gått igenom gaskamrarna på samma ”reningsspår” som barn, kvinnor och män gjorde för att möta döden i det nazisterna skrev om som duschar.

En för alltid förändrad undervisning

Vårt möte och samtal pågår i drygt två timmar. Vår erfarenhet och upplevelse av att ha varit i Auschwitz och Birkenau med elever är, om än med fyra års mellanrum, gemensam och delad. Per Brattlöf gör en ansats att resa sig ur soffan i personalrummet, men sjunker sakta tillbaka. Han drar sig högra handflata över ansiktet och ser sammanbitet på mitt anteckningsblock som ligger på bordet mellan oss. Det är tyst i rummet, igen, och precis som vid mötets start är det Per Brattlöf som bryter tystnaden och börjar tala.

- Jag har sett barackerna, avrättningsplatserna och gaskamrarna med egna ögon. Ingen kan någonsin ta ifrån mig det. Min undervisning om folkmord, förintelse och förföljelse är för alltid förändrad. Inte vad gäller fakta, men vad gäller att med egna ord kunna berätta och föra kunskap vidare till kommande generationer så att vi aldrig igen behöver fråga oss hur det kunde ske, hur vi kunde låta det hända.

Vi förstår att samtalet nu är över. Vi är båda tagna av minnen som sorterats. Det var ett bra samtal som snart kommer att delas med andra. Både via den här texten, men också via de elever som var med på resan och nu ska berätta om sina upplevelser för klass- och skolkamrater. Elever som för ordet vidare.

Om detta må vi berätta.

Viktoria Struxsjö

ikon

Senaste nyheterna